Varma människor sex

Varma julklappstips 2017 6 värmande filtar. Behovet av filtar är stort när kylan slår till. Barn, gravida kvinnor och äldre är särskilt utsatta under vintern. UNHCR:s filtar är anpassade för hårda klimat och hjälper människor på flykt att hålla värmen. 210 kronor räcker till sex filtar som värmer en familj på flykt. Förra ... 6 varma och charmiga böcker med djur i huvudrollen. ... Här tipsar vi om sex charmiga berättelser med djur i huvudrollen. ... Boken innehåller också ett antal rörande historier där andra människor berättar om hur hundar har räddat livet på dem, berättelser som vittnar om att hunden verkligen är människans bästa vän. ... Kargt landskap men varma människor i Karesuando I Sveriges nordligaste församling pratas det både finska, samiska och svenska vid kyrkkaffet. Men också engelsmän vill se kyrkan i Karesuando, där den laestadianska fromheten har sitt ursprung. I sommar satsar kyrkan på utomhusgudstjänster där trösklarna inte är så höga. Varma vårvädret får människor att göra slut. 0. ... Enligt psykologen Dr Danielle Forshee är ljuset och värmen kopplat till att människor väljer att göra slut. ... Sex & samlevnad Hälsa Kärlek Dejting Relationer. Annons. VD, chefredaktör och ansvarig utgivare: Anna Careborg. Hård diktatur - varma människor Publicerad: den 14 december 2012 Uppdaterad: den 14 december 2012 Här går det att låna en surfplatta på tåget, men inte att läsa oberoende medier. Varma människor och heta stränder i Ghana. En gång i tiden kallades Ghana för Guldkusten. Ädla metaller och slavar var det som lockade utlänningar till landet, ofta med tragiska följder. I dag kommer folk i fredligare ärenden. ... Sex av tio skåningar tycker att det blivit skräpigare på skånska stränder, enligt en undersökning med ... Hitta perfekta Medelålders Kvinnor Naken bilder och redaktionellt nyhetsbildmaterial hos Getty Images. Välj mellan premium Medelålders Kvinnor Naken av högsta kvalitet. Varma julklappstips 6 värmande filtar. Behovet av filtar är stort när kylan slår till. Barn, gravida kvinnor och äldre är särskilt utsatta under vintern. UNHCR:s filtar är anpassade för hårda klimat och hjälper människor på flykt att hålla värmen. 210 kronor räcker till sex filtar som värmer en familj på flykt. Förra året ... Finns det tankesätt, insikter och principer som alla framgångsrika människor använder? Vi tror det. Och här har vi tittat närmare på sex principer som skiljer framgångsrika människor och företagare från dem som inte lyckas. Ställa livet på rad – din kanske viktigaste framgångsfaktor Pris: 177 kr. inbunden, 2018. Skickas inom 1-5 vardagar. Köp boken Vänskap & varma tassar: Berättelser om människans bästa vän av Majgull Axelsson, Göran Greider, Johan Hilton, Anneli Jordahl, Martin von Krogh, Sara Paborn, Stina Stoor, Carl Otto Werkelid, Klara Zimmergren, Helena von Zweigbergk (ISBN 9789173379670) hos Adlibris.

Kort biografi han skrev 2006

2019.10.08 16:55 Loxus Kort biografi han skrev 2006

1991
En vacker försommardag i juni nittiett gick jag äntligen ut grundskolan i Skäggetorp och mitt liv kunde börja på riktigt. Vi sjöng "Den blomstertid nu kommer" i kyrkan, vi kramades och sen åkte jag hem till mitt pojkrum på Gräsgatan i Vidingsjö och lyssnade på "Breaking the law" med Judas Priest. Sedan fjärde klass hade jag gått i Linköpings musikklasser, ett Adolf Fredrik för kommunen där "idéer blir verklighet". Vi var första kullen, en slags försöksgrupp. Märkligt nog var musikklasserna överrepresenterade av kristen höger från dom finare områdena i kommunen, någonting man knappast reflekterade över som tioåring men som man senare i livet inte kan se som något annat än en konspiration. Linköping var en korrumperad stad och maffian hette Filadelfiakyrkan. Fast det låter mer spännande än det var. Att musikklasserna placerades i låginkomsttagarnas Skäggetorp kunde naturligtvis ses som en integrationsplan, att här gjorde man minsann ingen skillnad på folk och folk. Men jag tror att starka krafter ville vinna land åt sitt frikyrkliga imperium. Den profana rockmusiken lyste med sin frånvaro i Linköpings musikklasser, men i övrigt sjöng vi allt från "Combaya" till "Dona nobis pacem". Kanske trodde någon att barn och tonåringar inte intresserar sig för rockmusik, kanske trodde någon att barn och tonåringar anser att musik var bäst för hundra år sen. Andra saker rörde sig i mitt huvud dom åren. Allt man inte fick lära sig i skolan var det som skulle fylla mina år framöver. Och allt lärde jag mig 1991.
Den sommaren var jag i Strömstad med min bästa vän på hans föräldrars landställe. Vi satt på kvällarna vid campingens minigolfbana och drack öl och rökte och träffade tjejer från Norge. Vi lyssnade på "Puls" med Gyllene Tider och vi lärde oss G-dur och C-suss på våra gitarrer. Hemma i byrålådan på Gräsgatan låg biljetter till Guns'n'Roses i Globen och vi kunde knappt tro att det var sant. Livet var rättvist. Jag hade långt hår och bandana, trasiga jeans och vit skjorta. Jag var rödbränd och fräknig av västkustsolen. Tånglukten och dom varma klipporna och cigarettröken och skymningsljuset och norskornas parfymer och mopedolja och nyklippt gräs smakade liv, liv, liv. På blandbanden vi hade i bergsprängaren fanns The Dogs D'amour, The Pogues, Black Sabbath, Poison, Jakob Hellman, Tom Petty, Mötley Crüe, Kiss, Springsteen och Ebba Grön. Jag drevs av en frustration redan då, att jag ville fånga allt, inte låta ögonblicken bara dra förbi. Jag ville skriva låtar som förevigade känslorna jag hade där vid minigolfbanan. Jag undrar vad folk gör med alla sina känslor. Min första sång skrev jag när jag var åtta år. Den handlade om min undulat som dog. Sen skrev jag om det svåra med att vara liten och inte få bestämma själv, om skolfröknars tyranni, om vackra vårdagar och om tjejer och deras märkliga språk. Och nu, utanför den ångande sommarorten Strömstad, var jag redo för tonårsromantiken. Jag var kroniskt kär i vem som helst, i alla väder, alla timmar på dygnet. Jag behövde papper, penna och en gitarr. Jag behövde tacka livet.
Till hösten kom jag, på grund av mina dåliga betyg, in på fjärdehandsvalet Omvårdnadsteknisk linje på Ljungstedtska skolan. Det var inte precis vad jag ville, men det gav mig två givande praktikperioder på långvården respektive servicehus. I övrigt gjorde den skoltiden inga bestående intryck. Vad som verkligen hände den hösten var att jag äntligen blev tillsammans med min stora kärlek. Jag skrev en låt till henne som hette Vintertid. Det var en längre sång än dom jag gjort innan, som tog olika vändningar i musiken och inte alls slutade där den började. En stor sång, tyckte jag. En hörnsten på en drömd skiva. Annars skrev jag inte så mycket än. Inte riktigt. Jag hade högvis med sånger, men dom upplevdes inte skrivna, bara påhittade. Som ord och musik som blivit till mer av dunklet från ett ensamt stearinljus eller av höstkvällen som tagit sig in genom fönstret. Jag önskar att sånger kunde hända på det sättet fortfarande, att dom bara trängde sig fram, men det gör dom inte. För många lager att ta sig igenom nu, antar jag. Nu får jag skriva dom av fragment, hitta trådar som går in i varandra, använda känslor som bara kan fångas i korta rader. Då handlade EN sång om bara EN sak, utan ambition att vara komplex eller mångbottnad. Och särskilt bra var det inte, men mycket känslosamt, och på liv och död.
Och kär var jag och vi lärde oss det goda hos livet tillsammans, vi hånglade i soffor och skaffade oss en referens i kyssar och smaker. När året var slut var jag så fylld av intryck att jag trodde huvudet skulle blåsa av som en champagnekork.
1992
Under våren som följde behövde jag inte bry mig om skolan över huvud taget. Jag hade en tjej att vara kär i. När sommaren kom tog jag med henne till Strömstad igen och vi bodde på Krusenska husets vandrarhem några nätter och sen hos min kompis. Vi rodde över till Norge för att köpa starköl som vi drack på klipporna medan solen gick ner och vi gjorde det mesta man ska göra när man är i Strömstad och är sexton år.
Nu hade jag börjat lyssna på Magnus Johansson. Han är viktig. Han har en värme i sina sånger som jag har eftersträvat. Jag lyssnade också på Perssons Pack. Per Persson och Magnus Johansson tycker jag är några av landets bästa låtskrivare. Jag såg packet i Linköpings trädgårdsförening den här sommaren och dom gjorde ett viktigt intryck. Dom gjorde ingenting på skoj. Det är allvar hela vägen, fredagsfyllorna och landsortsromantiken. Per Persson är Jeppe på Berget. Han lever livet och ställer frågorna sen. Dom som gör på annat sätt kan man inte lita på.
Till hösten började jag på social estetisk linje på Katedralskolan. Jag kom in efter två veckor när fem personer hoppat av. Där lärde jag mig ingenting. Men jag fick nya vänner som satt på andra fik och jag gjorde slut med min tjej och ångrade mig men kom över det vips tio år senare. Andra saker som hände nittitvå var att jag skrev Nån annan och att jag somnade ifrån ett ljus och brände upp radhusets övervåning.
Sen åttiåtta var jag också medlem i ett band som hette Snoddas och vi började nu gå in i en seriösare fas. Vi hade vunnit en lokalbandstävling och fått göra en CD-singel och vi spelade ganska flitigt runt om på fritidsgårdar och studentställen. Vi spelade snabb pop i vågen av Dom Lyckliga Kompisarna. Det var Staffan Palmberg, Tomas Öhman, Anders Johansson och jag och lojaliteten var stark och dom är fortfarande mina närmsta vänner. Vi drog åt olika håll i bandet. Jag ville spela hårdrock eller folkparksrock, dom ville spela mer brittiskt eller Seattle. Men spelglädjen var större än profileringen och vi spelade på alla sätt i alla riktningar bara man fick spela fort. Vi lärde oss stå på scen inför alla sorters publikum och Anders, som senare blev radio och TV-profil tillsammans med Måns, stod för mellansnacket. Staffan, Tomas och jag var kompisar sen fjärde klass och med Staffan hade jag skrivit och lekt fram låtar sen vi var tio år. Han var en intressant låtskrivare, nydanande och oförutsägbar. Till honom skrev jag senare låten Elden.
1993
På vintern nittitre kom Mathias Gurestam till Linköping för att hälsa på Tomas Öhman, dom kände varandra från ett konfirmationsläger i Dalarna. Mathias var från Falkenberg, nästan två meter lång och hade stort krulligt hår. Han var en fixare och alltid spindeln i nätet. Han ordnade en spelning åt oss på Lusthuset i Falkenberg, satte upp affischer på gymnasieskolan och krängde våran singel till alla han kände. När vi kom dit hade han även styrt upp så vi hade en kort spelning i skolans matsal på lunchen, två gig på Lusthuset samma kväll och en akustisk spelning kvällen efter på pizzeria Bon Apetite. På Lusthuset var det nån gymnasiehappening och vi spelade först i cafét tidigt på kvällen och sedan på stora scenen innan kvällens huvudattraktion Ronny och Ragge. I Hallands Nyheter dagen efter stod att läsa: Snoddas och Pökashow räddade avslagen kväll. Great! Vi återkom flera gånger till Falkenberg, både Snoddas och jag själv.
Sommaren samma år spelade vi på Stora Dansbanan på Hultsfredsfestivalen. Det var overkligt att få beskedet om att vi skulle få spela där. Vi var osäkra på om det fanns nåt större man kan vara med om. Vi fick backstagepass och ölbiljetter och i logen stod det mer läsk än man kan dricka. Det var första gången jag var på festivalen och vi bodde på campingen med alla andra från Linköping och våra vänner hade gjort flaggor och plakat. Trots att konserten nästan var den enda timme jag var nykter på är det också min enda minneslucka från den festivalen. Jag var så nervös och så mycket där att jag inte kunde vara där mer. Ulf Lundell spelade samtidigt på Hawaiiscenen. bob hund gjorde en beryktad spelning, också på Stora Dans, och kom året efter tillbaka på den näst största scenen.
På hösten mönstrade jag i Karlstad, drack en laglig starköl, såg på Jurassic Park och fick en frisedel av en psykolog som tyckte att jag skulle söka hjälp. Jag fyllde arton år och Tomas och jag hade gemensam fest på Arbis i Linköping. Jag fick en fin flaska whisky av Mathias som jag senare i hemlighet bytte mot tolv folköl.
1994
En dag när jag satt på Café Siesta på Stora torget, vintern nittifyra, kom Mathias Allén från rockföreningen Rock d'Amour fram och undrade om jag händelsevis ville spela förband till Stefan Sundström & Apache när dom kom till Skylten. Jag hade precis upptäckt Stefans skivor och tyckte det var det bästa som hände just då, så jag sa ja. Jag sa visserligen ja till det mesta och hade rätt mycket spelningar på studentställen, pizzerior, firmafester, bröllop och studentskivor. Men ett gig på Skylten var bra bara det och med Sundström skulle det bli utsålt. Ett stort minus vid den här tiden var att jag alltid blev så otroligt nervös för allting och nu skulle jag alltså gå runt och vara nervös i flera veckor. Det kan ha varit det som höll mig så sjukligt smal. Eftermiddagen när jag klev in på Skylten, som var den enda rockscenen och det absolut coolaste stället i kommunen där alla hårda band repade och alla svartklädda människor höll till och där jag hade hängt sen jag var tretton, så skakade kroppen. Stefan och Apache och Johan Johansson satt i fiket och sa hej. Det luktade speciellt på Skylten av svart målarfärg och scénrök, en spännande doft som gjorde sig bra till skinnjackor och hårspray. Från entréns plåtdörr gick en trappa upp med väggarna tapetserade med turnéaffischer från punkband som spelat där. Mitt i lokalen nån meter från scenen stod en bärande, irriterande pelare som skymde sikten. Numera har lokalen flyttat en trappa ner och målats fräscht vit för att kommunen ska kunna hyra ut den till annat än alternativ musik. Man kan bli galen på hur oöverstigligt svårt det verkar vara att driva en ball rockklubb i Sverige. När jag äntligen hade spelat mina låtar svajade jag av scenen och möttes av Johan Johansson och hans plirande ögon. Bra lirat, sa han. Tack, sa jag. Har du gjort någon demo eller platta som man kan få, undrade han och jag svarade att jag just skulle spela in en demo, nämligen imorgon. Vi bytte nummer och när jag återfick balansen i kroppen var jag den lyckligaste mannen på jorden. Johan Johansson hade spelat trummor i KSMB, han hade gjort låtar som jag avgudade och han hade producerat Stefans senaste platta. Nu hade han mitt nummer och jag hans. Dagen efter åkte jag till Askersund där jag bokat två dagar i en dansbandsstudio och vi spelade in min första demo. Första låten var Nån annan. Det var Rille Krantz på gitarr, Helena Tagesson (som syns på omslaget till Dans med svåra steg) på sång, P H Andersson på fiol och min farsa på bas. P H blev sen min följeslagare några år framöver. Jag tog studenten och lovade mig själv att aldrig mer sätta mig i en skolbänk. Med reservation för visskolan i Kungälv som jag sökt till. Kom jag inte in där skulle jag nog ha tagit ett jobb som kampanjartist åt sossarna i Linköping som jag blivit erbjuden. Men jag kom in utan att egentligen veta vad det var jag sökt till. Nåt skulle man söka och jag kunde bara se det som alternativ. Anders kom in på teaterskola i Hudiksvall? och det blev alltså dags att splittra Snoddas. Vi spelade in åtta låtar på en demo och släppte den på vår sista konsert på Skylten i slutet av den varma fotbollssommaren.
Nu följde en termin på folkhögskola med allt vad det innebär av rödvinsdrickande och djupa samtal och nylonsträngade gitarrer och lapsangte och vänsterrörelse. Vi hade utsikt över Bohus fästning och frossade i Cornelis och Fred Åkerström. Jag lärde mig framför allt att utveckla mitt gitarrspel och så var jag hemligt förälskad i nästan alla tjejer på teaterlinjen. Man var så långt från verkligheten där att det tog tre dagar innan jag hörde talas om Estoniafärjan. Jag slutade efter en termin och flyttade hem igen.
Johan Johansson ringde ibland och kollade läget och jag skickade honom låtar i den takt jag skrev dom, men han tyckte jag var för ung för att göra en platta än så länge, men när det var dags ville han gärna hjälpa till. Det lät bra, tyckte jag.
1995
Jag hyrde min första lägenhet i andra hand på våren nittifem. En etta på Gamla Tanneforsvägen med balkong och stora vindsutrymmen på sidorna som gick att inreda. Det var nästan en liten trea. I köket hade jag skrivbord och elektrisk skrivmaskin och här skrev jag dom flesta låtarna till min första skiva. Jag levde extremt billigt och försörjde mig hjälpligt på småspelningar här och var. Jag spelade ofta på Flamman, en studentpub och på Lazlo´s pizzeria i Hjulsbro. Ofta ihop med P H. Jag var också i kontakt med folk från Bona, en kommunistisk folkhögskola utanför Motala, som ordnade musikkaféer och kulturkvällar. Jag spelade på en bröllopsfest i Borkhult som var minnesvärd, även om få troligen minns nånting. En gång spelade jag för internerna på Roxtuna-anstalten och en annan gång på Postens firmafest. Det var en bra skola. Jag behövde spela mycket för att bli bättre och för att ha råd med hyran. Det vanligaste gaget var mellan femhundra och tusen kronor svart och fri öl.
På hösten fick jag jobb tre dagar i veckan på en liten firma som hette Kärna Reklam. Jag ritade kartor och planlösningar till broschyrer åt Stångåstaden, ett fastighetsbolag. Det var bara jag och chefen, Göran, som jobbade där. Vi hade ett kontor i Konsert & kongress. Jag lyssnade mycket på Ola Magnell, Cornelis och Lundell när jag jobbade och trivdes bra.
1996
Mathias flyttade till Stockholm vintern 95-96. Till Götgatan 81.Det var en stor etta med högt i tak, fiskbensparkett, ornament i taket och ett typiskt söderkök. I rummet hade han ställt en säng, en stor rosa soffa, ett rejält soffbord, en hylla med skivor och filmer och några flyttkartonger. Väggarna var vita sånär som på en klunga bilder på vänner. Jag kom upp för inflyttningsfest. En råkall vind svepte över Götgatans blaskiga asfalt den kvällen. Jag och en polare gick till Ica Ringen för att köpa inflyttningspresent i form av diskborste och toapapper. Jag minns hur stort jag tyckte det var att Mathias skulle bo på Söder, så nära till allt att han knappt skulle behöva ytterkläder. Han var typen som alltid sa att det ordnar sig, och så gjorde det det. Han sa att stålar är inga problem, vilket blev vårt motto även om vi aldrig hade några, eller just därför.
Det var en bra fest med mycket folk. Hallen var överfull av vinterjackor och kängor. Vid tretiden hade polisen varit där för andra gången och festen hade lugnat sig. Några låg och sov i sängen, andra satt i soffan med sina vinglas och började bli eftertänksamma. Mathias bad mig spela några nya låtar och jag gjorde det. Jag spelade Kom änglar och Vårdag i november och Av ingens frö. Vid väggen på golvet vid hallen satt Johan som jag aldrig träffat förut. Han hade just kommit från nån annan fest. Han hade långt, ljust hår och glasögon och en lila schal runt halsen och en snygg tjej som hette Emma. Jag märkte att han gillade Kom änglar. Efteråt började dom fråga om jag skickat nåt till skivbolagen, om jag ville göra en platta och hur jag tänkte. Jag hade varit dålig på att få iväg demokassetter. Jag drömde, men var också rätt nöjd med dom spelningar jag hade. Men Mathias hade visioner och en idé växte fram klockan fyra på morgonen. Han och Johan skulle starta ett eget skivbolag, ett handelsbolag. Det började göras överslag, det jämfördes, det frågades och spånades. Jag trodde nog innerst inne inte alls på idén, men lät planerandet fortgå. I teorin lät det kul. Som att planera ett bankrån bara för att stretcha sin kreativitet vid femsnåret på morgonen. Och snart var festen slut och jag somnade på den rosa soffan.
Dagen efter åt vi brunch på VC på Skånegatan. Ett nytt begrepp för mig, fanns inte i Linköping. Jag åt amerikanska pannkakor med lönnsirap, äggröra, bacon och prinskorv med juice och kaffe. Mathias och Johan hade inte släppt idén. Det måste funka, sa dom, och vi gjorde överslagen igen. Hur mycket pengar kan vi skrapa ihop och från vilka? Hur många skivor borde vi kunna sälja utan distribution? Vad kan det kosta att göra en skiva om vi använder oss av kompisar som kan spela gratis? Tiotusen? Tjugo? Hur gör man? Hur blir rullbandet man spelat in på en CD-skiva? Vad är mastring? Vi bestämde att vi skulle kolla upp en del saker men ingen kände någon i branschen. Johan Johansson vågade jag inte ringa. Han skulle bara säga att vi borde vänta och det kunde vi inte.
Mathias ringde några dagar senare och föreslog att vi skulle ta med Filip Adamo, hans syssling, i projektet. Jag visste vem han var. Hade träffat honom på Stockholms filmfestival en gång, dryg och otrevlig. Men han hade en del kontakter antog jag, så okej, men det blir strictly business. Filip ville vara med. Han hade hört mina demokassetter och förstod ingenting av vad som var bra med dom, men om det nu var så att dom sålt i Linköping i femhundra exemplar så tänkte han inte missa chansen att vara med i skivbolaget. Filip visade sig vara den kreativa energi vi behövde, en galning som inte såg upp till någon och som inte var rädd att göra bort sig eller hamna i konflikter. Vi hamnade i konflikt, jag och Filip, hela tiden och han vande sig vid att jag slängde på luren i hans öra. Under tiden utvecklade vi en stark vänskap. Mathias var den ansvarsfulla som höll i själva handelsbolaget och ekonomin och stoppade mig och Filip när vi svävade ut. Johan var diplomaten och psykologen som försökte sänka våra röster under våra möten. Vi döpte bolaget till Elvira, vilket var min idé, och jag minns inte varför mer än att det lät vackert. Vi hade vårt första bolagsmöte i min etta på Gamla Tanneforsvägen. Där satte vi upp punkter på ett papper om hur vi skulle gå till väga, hur vi skulle dela inkomsterna och frågor om sånt vi inte visste och behövde ta reda på. Det var vårt skivkontrakt, två handskrivna A4, med instuckna interna skämt. Nu kunde vi börja jobba. Vi bokade den billigaste studion i Linköping, en helt nystartad som drevs av yngre och mer oerfarna personer än oss. P H var med, han gick då på Lunnevads folkhögskola och kände en trummis som gärna hjälpte till, Johan Aronsson. Helena Tagesson hade en lillebror, Kalle, som vi hört var begåvad på piano och jag frågade honom och han sa ja. Några basister kände vi inte, Anders bodde i lund nu och Snoddas var historia, men jag hade en vän från skolan i Kungälv, Martin Söderström, som var en hygglig gitarrist och vi tänkte att det är ungefär samma sak. Bara färre strängar att hålla reda på. Där hade vi bandet och studion. Vi repade en eftermiddag på Lunnevad och gick sen ner i den lilla källaren där studion låg och började spela in. Teknikern var nån som studion hade använt sig av förut och vi litade på dom. Det visade sig att han nog mest spelat in hårdrock och han spelade in skivan med gate på alla kanaler. Gate är en effekt som eliminerar brus genom att sluta signalen direkt efter ett instruments tillslag. Det går att använda om man spelar in Metallicas trummor, men låter inte lika bra på en nylonsträngad gitarr. När allt var inspelat, och det som lät konstigt förklarats med att "det fixar vi i mixen", var det dags att mixa. Omslaget gjorde jag på kvällarna på Kärna Reklam. Anton H le Clerqc hade tagit bilderna, han var en eldsjäl i Studiefrämjandet där vi repade med Snoddas som alltid stöttade oss och mig och jag har mycket att tacka honom för. Han var också fotograf på Östgötacorrespondenten. Elvira var så gott som klara med planen för tryckandet, pressandet och releasen av plattan. Men när jag kom hem och lyssnade på vad vi åstadkommit under fem dagar i studion så grät jag. Det lät inte ens i närheten av en skiva. Pengarna var egentligen slut och tiden knapp, men jag lyckades övertala Elvira om lite mer av båda för att ta tapen ner till Tranås, där vi spelade in Snoddas-singeln, och mixa om allt. Mats Axfors var tekniker och han räddade den katastrofala inspelningen bäst han kunde.
I maj kunde vi stolta plocka upp ett av femhundra exemplar av "Dans med svåra steg" ur kartongerna på Gamla Tanneforsvägen. Tvåhundrafemtio ställdes i ett av mina vindsutrymmen och den andra hälften delades upp mellan Elvira för att följa med till Stockholm. Jag sa upp mig på Kärna reklam och vi hade spelning med release på ett utsålt Skylten. Kalle hade varit bortrest och kom mitt under konserten rakt upp på scenen. Vi krängde nästan hundra skivor redan första kvällen. Sen hade vi fest till morgonen.
Flera skivaffärer i Linköping hjälpte oss att sälja skivor under disk, några tog sig till och med besväret att sälja den vitt. Den blev ganska efterfrågad och vi blev tvungna att beställa nya. Pengarna vi fick in som skulle gå till Elviras gemensamma kassa behövdes till hyror och mat och krogbesök och i Elviras kassa växte bara streck på hur mycket alla var skyldiga. En kartong skivor glömdes i en telefonkiosk, en annan på nån pizzeria. Det var ingen väldig ordning men alla hade vi oftast en hundring i fickan och alla var glada.
I juli ringde P H och berättade att han hade en trea på gång i Fruängen söder om Stockholm. Han hade inte råd att bo där ensam men om jag på en dags varsel kunde säga att jag ville hänga på så kunde han tacka ja. Fruängen hade tidigare inte funnits med i dom drömmar jag hade om huvudstaden, men jag tänkte att om jag inte sticker nu kanske jag aldrig kommer iväg. Så jag sa ja och i augusti flyttade vi in på Fruängens kyrkogata. Det var en kantor som bodde där innan och lägenheten var kyrkans och satt ihop med deras lokaler. Vi fick nycklar som tog oss in i alla utrymmen och kunde därför genom en hemlig kulvert ta oss in i kyrkans ungdomsgård och spela pingis där hur mycket vi ville. Vi hade ett stort vardagsrum med parkettgolv och balkong, varsitt sovrum och kök med diskmaskin och toa med tvättmaskin. Och under Guds tak. Man kan inte bo bättre. Men nu behövde vi mer jobb. Elvira hyrde en lokal på Tegnérgatan där dom inte fick bo utan bara arbeta. Så där bodde dom alla tre plus en till och då och då flickvänner. På samma gata ligger Krogen Tre Backar där man kunde få spelningar om man bara tog hand om allt själv. Filip hade skaffat spons på en alkoläsk så vi kunde trycka affischer med deras logga nere i hörnet och vi affischerade över stan och folk kom och Elvira satt i kassan och tog fyrtio kronor i inträde.
Nu ringde Johan Johansson. Han hade fått en skiva jag skickat. Bra, tyckte han. Bättre än han trodde. Han tipsade om att vi borde kontakta KonTur, ett bokningsbolag som bokade honom, Sundström, Staffan Hellstrand och Kjelle Höglund. Vi borde också slå en signal till MD musikdistribution, tyckte han, så att skivaffärer landet runt kunde beställa plattan. Sakta i backarna, tänkte jag, men vi gjorde som han tipsat om. På KonTur mötte vi Stefan Lilja och Hans Hjort. Hjort var stor och skäggig och rökte oavbrutet och såg ut som jag tänker mig att alla i skivbranschen såg ut på sjuttiotalet. Lilja var mindre och mycket sympatisk. Dom sa att om vi får MD med oss så kunde dom tänka sig ett samarbete. På MD sa dom att om KonTur bokar så kunde dom hjälpa oss med distributionen. Det var en bra eftermiddag och vi gick och åt kebab på Wendys i Hornstull.
Och där låg Stockholm. Distinkt med sitt vatten och sina torn. Lockande med sina skeva gator och sitt myller. Destruktiv, kreativ och självklar. Jag kan min Bellman och såg hans värld, jag kan min Evert Taube och såg hans hem. Jag kunde kyssa stadens fötter för alla äventyr den redan gett mig. För alla vackra namn, för alla vackra platser. Jag visste att jag var här för att stanna. Jag hade givits en fast punkt.
1997
Johan Johansson fortsatte hjälpa till. Han tipsade Nenne Zetterberg på P3 om min musik och hon nappade och vi skulle plötsligt spela in P3 Live från Cornelisrummet på Mosebacke. Cornelisrummet är ett litet rum som tar in allra, allra högst åttio personer och där hänger Mäster Cees väst med gammalt tobaksfras i fickorna. Om man har en släng av klaustrofobi, vilket jag har, är det ett obehagligt rum att vistas i när det är fullt. En gång såg jag Ola Magnell spela där och jag satt längst fram med fötterna på scenkanten och knäna i hakan. Jag hade svårt att andas, svettades och mådde illa. Men när konserten var slut ville jag bara sitta kvar och göra om det. Man blir odödlig när man klarat av en stund med sina nojor. Från Cornelisrummet har man utsikt över Slussen, Gamla Stan och Riddarholmen. Det är en vacker plats i Stockholm. Nu skulle jag spela där. Benen ville inte gå dom sista meterna uppför Hökens gata när jag var på väg till soundcheck. Jag övervägde tanken att sätta mig på ett tåg till Göteborg för att vara helt säker på att inte behöva spela. Folk hade nog blivit förvånade. Kvällen innan hade jag varit så stirrig att jag börjat dricka rödvin med en tjejkompis som var på besök och sen hade vi sex, så nu var nervositeten påbättrad med lite ångest och baksmälla. Great. Och på världens minsta scen, längst in i rummet med åttio personer mellan mig och utgången. Jag skulle kräkas, svimma och kissa på mig och allt skulle sändas i radio och hela Svea Rike skulle stämma upp i ett rungande hånskratt. Under soundcheck tänkte jag på vilket land jag skulle flytta till. Inte England, där bor massor av svenskar. Kanske tyskland.
Jag minns ingenting av konserten. Det är lustigt, med det jag sysslar med. Det är en extrem jakt på nuet, ett gigantiskt Carpe Diem ungefär som en fylla fungerar. Allt stängs av och här och nu är det enda som finns, och så minns man nästan ingenting efteråt och allt blir tomt och att göra det igen är det enda som känns meningsfullt. Det är en jävla paradox. Jag vet att jag tänkte mycket det här året på om det var värt det. Om det verkligen kändes lika bra efteråt som det kändes dåligt innan, eller om det var obalans åt fel håll. Jag vet inte vad jag kom fram till, men jag ser mig själv kliva upp på scenen gång efter gång fortfarande.
Jag skrev mycket. Försökte få det att bli ett jobb med rutiner. Jag började dagarna med en promenad i Långbro och hade Rolling Stones i lurarna. Eller Bob Dylan. Jag hade fortfarande väldigt poetiska ambitioner, tyckte om versrader och rim och utsmyckningar. Det var mycket daggvåta marker och älvdans och sånt som inte Filip Adamo förstod då och som jag knappt själv förstår nu. Johansson, Elvira och jag träffades mycket. Han ville producera nästa skiva och jag var ivrig att sätta igång. Vi började inspelningarna på sommaren och till hösten kom Rusningstrafik. Martin Söderström var kvar på bas och P H på fiol och flöjt. Johansson spelade trummor och gitarr. Elvira och Johan Johansson hade ständiga duster om ekonomi och vad som behövdes till skivan, vilket nästan alltid slutade med att Johan sa att så här går det till och Elvira sa jaså. Han var en räv, en övervintrad punkare som gjort mer plattor än vad vi hade hemma i våra hyllor. Jag förstod inte alltid hans breda ståkkålmska, han hade uttryck som att gå och luta sig och socker i kartongen. Jag försökte hitta på egna, men det gick inte.
Rusningstrafik sålde i tvåtusen ex första halvåret. En liten bit över break even, fast dit nådde vi inte eftersom vi hela tiden plockade förskott ur kassan. Jag låg alltid efter med ekonomin. Hade jag en hundring över åt jag en räkmacka eller åkte taxi.
På hösten skulle Sundström turnera i Norge och jag fick erbjudande att följa med. Både som förband och som kompgitarrist i Stefans band. Vi skulle besöka Oslo, Molde, Volda, Bergen, Kristiansand och Stavanger. Jag hade aldrig spelat mer än två dagar på raken innan, vilket man klarar utan att äta, och jag insåg att det krävdes förändringar i mitt sätt att deala med nervositeten. Jag slutade äta kött på den turnén. Stefan och Apache hade gått skilda vägar och Apache hade skaffat en ny sångare och blivit Weeping Willows. Sundströms nya band hette Rejvkommissionen. Norge var vackert så hjärtat värkte och exotiskt. På en bilfärja på en fjord på västkusten stod Stefan och jag på däcket och blickade ut över bergen och skogarna och vattnet och Stefan lade armen om mig i blåsten och sa: Tänk på tre saker Lasse, om du ska göra det här i livet. Skit i vad folk skriver i tidningarna, det är bara trams, ta det lugnt med spriten och skaffa dig en tjej och håll kvar vid henne resten av livet. Det var som en film, som att han sträckte handen mot nejderna och sa: En dag, min gosse, ska allt det här bli ditt. Stefan är en av dom roligaste, klokaste och varmaste personer jag träffat. Men det skulle dröja innan hans råd sjönk in. Ironiskt nog var det just Stefan och hans band som lärde mig dricka sprit på riktigt där i Norge. Festen började tidigt på eftermiddagarna och jag var härdad när jag kom hem till Fruängen igen.
Filip, som till och från hade körkort, skjutsade hem mig till Fruängen en kväll när vi varit och fikat vid Odenplan. Strax innan vi kom till Västerbron hörde vi introt till En av alla dom på bilradion och vi höjde volymen och log. Vi svävade över Stockholms öar blänkande i gatljus och jag kände att jag skakat av mig motståndarna, skolväsendet och dom utstakade vägarna. Vi var en egen maffia nu. Inga banker, inga kreditkort, inga register, inga chefer. Vi skulle leva av lust, ångest, passion, kärlek, musik och brustna hjärtan. Vi hade solen i ögonen.
1998
Tyvärr höll nu Elvira på att slita sönder vänskapen mellan mig och Mathias. Vi pratade knappt med varandra längre och det kändes forcerat och jobbigt. Vi var egentligen inte osams om nåt speciellt utan drogs isär för att vi alltid tvingades stå på varsin sida. Jag med visioner och han med ett ansvar och en budget. Stålar höll nu på att bli ett problem och vi klev i en simpel fälla. Vi visste att det inte fanns en framtid med Elvira records och alla hade nu andra jobb vid sidan och våren nittiåtta bad jag Stefan Lilja sprida ryktet om att jag sökte nytt skivbolag. Fyra bolag hörde av sig och jag gick och träffade dom och bad en jurist titta på kontrakten dom erbjöd och jag åt lunch med dom, driven av samtliga dödssynder. Jag var rädd att bli lurad. Jag tänkte att dom ville klippa mitt hår och stoppa in mig i en skivbolagsmaskin och trycka på en stor knapp. Den minst sympatiska av dom jag träffade var Magnus Nygren på Universal. Han pratade högt och fort och garvade åt såna söderromantiker som jag, men nånstans kände jag att vi skulle kunna bli kreativa ihop. Han påminde om Filip i sin brist på fjäsk och psykologi, han hade rykten om sig i branschen som mannen som gjorde Jakob Hellman stor, men också mannen som fick Hellman att aldrig mer göra skivor. Många hade åsikter om Magnus Nygren. Jag ringde Sara Isaksson som låg på Universal och frågade vad hon tyckte och hon sa att han var snäll. Sen ringde jag Nygren och sa att jag ville till Universal men att jag var rädd för honom och då skrattade han ett rått skratt. Vi blev ett bra team tillsammans med Jennifer McShane som då jobbade med promotion på Universal. Jennifer är den enda jag sett gå en hel Hultsfredsfestival i högklackat. Hon var fenomenal och oemotståndlig.
När jag skrivit på kontraktet skulle jag äta lunch med den svenska avdelningen på en fin restaurang på Östermalm nära deras kontor. Kvällen innan hade jag ätit musslor hos Johan Johansson och druckit massa vin med hans kompis Guld-Lars och nu kom kallsvetten krypande igen. Efter lunchen sa alla att det hade varit supertrevligt att träffa mig och jag vet att dom ljög för jag hade bara suttit där och petat i en liten förrätt och försökt få i mig en lättöl. Jag tror aldrig att jag sa nånting. Jag tror bara att jag nickade lite ibland och sneglade mot toaletten.
Jag var mycket förvånad över Universals samarbetsvilja. Ingenting ville dom lägga sig i, det tyckte dom var viktigt, allt skulle jag få göra på mitt sätt. Dom var rädda att min publik skulle se mig som en svikare som gått till ett multinationellt skivbolag. Det förstod inte jag. Jag tyckte Universals logga var skitsnygg och kände mig stolt över att dom ville ha mig. Johansson skulle få producera igen och nu var jag sugen på ett rockband.
Björn Rothstein var från Gotland, hade epilepsi och spelade trummor, Lasse Bax spelade bas och bodde granne med oss i Fruängen, men det var inte så vi träffades. Han var gammal vän med Johansson och hade spelat med honom mycket. Under vintern det här året hade min och P H:s vän Jens Back från Linköping flyttat upp till Stockholm. Han hade ingenstans att bo så han fick sova på våran soffa ett par veckor. Eftersom P H gick i skolan så blev det jag och Jens som hängde på dagarna. Jag kände inte Jens väl, men nån kväll på Gamla Tanneforsvägen hade vi ändå suttit och druckit oss fulla, han och jag, vet inte varför, och drömt om Stockholm och rockmusik och det gamla vin, kvinnor och sång. Jag gillade Jens, och jag visste att han spelade Hammondorgel. Jag hade sett honom spela med ett bluesband på tjugoettans krog i Linköping. Jag tog med honom till replokalen i Münchenbryggeriet för att träffa Johansson och vara med på ett rep. Alla gillade Jens och jag var glad att ha en jämnårig i bandet. Det fina med Jens Back är att när det kommer till rock'n'roll är han en större romantiker än dom flesta. När han senare skaffade en egen lägenhet satte han upp telekablar på väggarna för att han ville somna till doften av rockmusik. Han äter Lynnard Skynnard till frukost. Jag träffade en kvinnlig ljudteknikerlärling, dom är inte många, i Visby flera år senare och visste att Hovet skulle dit och spela in sin platta och kunde se Jens framför mig när han skulle möta henne. En snygg tjej med slitna jeans som kunde micka upp ett Leslie skulle Jens kunna dö för. Nu bor dom på Norrmalm.
Karl-Magnus skulle göra omslaget till skivan och han hade valt att jobba med fotografen Peter Norrman. Vi hade långa möten om hur det skulle se ut och vad jag skulle ha på mig och Karl-Magnus kunde med eftertryck säga saker som: Jag ser mycket gult, kanske en cykel. Det var inte som på Kärna Reklam. Peter tog över tolvhundra bilder, minns jag, och jag började förstå att det nu, på ett stort skivbolag, fanns större möjligheter men också mer att ta ställning till. Jag hade inte tänkt så mycket på nåt annat än låtarna tidigare. Förpackningen hade bara varit en förpackning. Ändå hade jag noggrant studerat alla andras förpackningar utan att riktigt förstå hur mycket det bidrog till helheten.
På sommaren nittioåtta var jag färdig med Fruängen och flyttade in i en tvåa, andra hand och möblerad, på cirkusvägen i Västberga.
Med solen i ögonen kom i slutet av augusti nittiåtta och den följande hösten gjorde jag min första riktiga turné ihop med bandet från skivan. Tvivel, första singeln, hamnade på Tracks, jag fick göra en del intervjuer med tidningar och jag, Jens, Nygren och Jennifer gick efter ett halvår ut och åt japanskt på Tegelbacken och firade tiotusen sålda ex av plattan. Plötsligt fanns det folk i Umeå som kunde mina sånger, i Växjö, i Västerås, folk i städer jag inte ens varit i tidigare. Jag visste inte vad jag skulle tycka. Jag vandrade under en klar himmel. Luften var frisk och lätt att andas in.
submitted by Loxus to winnerback [link] [comments]


2018.11.28 12:38 Senpai_Tv Curriculum Vitae (CV) - Sebastian E. Florentz

Grafisk originaltitel: https://www.patreon.com/posts/sebastian-22967316
Mitt namn är Sebastian Eriksson Florentz.
Min bakgrund påminner delvis om en av mina ledstjärnor i narkotikakunskap och genomgripande förståelse för psykofarmakologin, Dr.Carl Hart.
När jag var liten hade jag allt; släkt, vänner, familj, husdjur. T.om. en fågel vid ett tillfälle vill jag minnas.
Ena till det andra så har jag under hela mitt vuxna liv (12-28) levt tillsammans med en individ eller med egna erfarenheter kring substans-bruk och olika beroenden.
Sedan barnsben tog jag gärna minsta möjlighet till att lära mig, spekulera och fråga om till synes udda saker och se vissa korrelationer ingen tycktes märka av. Det har fallit mig naturligt att läsa böcker, dokument, journaler ända till enkla pamfletts.
De åren min mor led av fysiologiska åkommor (cancer bland annat.) behandlades hon med starka mediciner som så småningom började att ta sin tull både fysiskt och psykiskt mentala hälsa började svikta allt mer. Det första märkbara var torgskräcken(social fobi) med paranoia som ledde vidare till isolering där rädsla och skam blev vardag. Konsekvent leder detta till ett opioidberoende(överkonsumtion av läkemedel var återkommande problematik) som dock doldes ganska väl de första åren.
Utbrott, paranoia, rädsla, isolering, projicering och självdestruktivt beteende.
En självklarhet för mig är därför konsekvent att jag vill och söker att lära mig allt jag kommer över kring mental ohälsa, fysiologisk, farmakologisk, psykoterapeutisk och psykiatrisk kunskap.
Mitt mål i livet har varit enkelt; hålla denna individ vid liv tills jag blir smart nog att förstå och ultimat bota vad som var fel.
Sedan jag var liten i de mindre charmiga områdena i Norrköping har jag sett hur det ser ut i "botten" av det Svenska samhället, jag har inte upplevt nära inpå så mycket eller så otäckt som någon annan, det påstår jag verkligen inte.
Men jag har sett genom objektivlinsen "Anhörig" som senare blev "Anhörig - till missbrukare" i hela mitt liv, vilket jag tror ger mig avsevärt viktigt perspektiv i sakfrågan och framtidens behövliga vårdreform.
Via min resa så har jag fastslagit att evidens och kunskap är svaret på brott och fattigdom - bör inte ses med samma ögon som det gör idag där vi slår "hårt mot hårt".
Brott fanns långt före och långt efter att vi införde restriktiv modell under 1980talet.
Vissa argumenterar att narkotikabruk leder till brott, där vill jag argumentera enkelt att ekonomiska ojämlikheter, förutsättningar, status, pengar och även i vissa fall spänningen att utföra brottet är vad som till viss del tycks driva kriminalitet i grund och botten.
När jag snattade som tonåring så var det inte för att betala för något missbruk, det var pengar el. status. Substansmissbruk skapar inte kriminalitet, andra faktorer gör.
"Crack and meth are the same. The revolving laws are not." - Dr. Carl Hart

Fakta:

Det är ett faktum att 80 - 90% av de som använder illegal narkotika alltså av de som idag använder illegal narkotika så är det blott 10% som har ett destruktivt substansbruk.
Låt det smälta in. Tänk på våra lagar och regler vi har i Sverige. Tänk på de 100 000 fallen per år som är narkotikafall.
90% involverar allt från "Jonte" på macken till "Merkel" som är President och sedan har vi de 10% med destruktivt bruk som vi vet hur man kan motverka, nu även "bota".

Så, vart kommer skräcken för narkotikaberoende ifrån?

Jo, man drog en koppling mellan experiment på 1960 och 1970talet som fungerade såhär:
En råtta i tom bur med blott en spak, drar råttan i spaken får den kokain. Inte långt efter så dör råttan av överdosering.
Problemet med detta test var som vi idag förstår är ensamhet, isolering och tristess.
Så, testet gjordes senare om - vad händer när man erbjuder råttan ett alternativ till kokainet?
De erbjöd råttan andra alternativ att välja på; en sexuellt kompatibel partner och andra alternativ till substansen (kokainet). Med detta så överdoserade råttorna inte längre.
Nyligen gjorde Dr.Carl Hart ett liknande experiment - men med en Twist.
Han tog in missbrukare från gatan - ja, DSM-V (läkemedelsverkets diangnos för missbruk) missbrukare.
Dr.Carl Hart gav missbrukarna möjlighet att följa med till labbet där fick missbrukaren sedan välja mellan 5 dollar eller en lina kokain av högre värde än så.
Resultatet var att 50% tog "hiten" och 50% valde pengarna. Med detta kan vi fastslå att ett så litet alternativ till substansen kan hålla missbrukaren (användaren) från att bruka.
Dr.Carl Hart gjorde sedan detta med rökare av Kokain, åter igen under DSM-V missbrukardiagnos. Samma sak, i labbmiljö, men nu har de istället att välja på 25 dollar eller att röka kokain, igen. Av högre värde än kontanterna.
Föga förvånande så var resultatet att en avsevärd majoritet valde pengarna över substansen. Igen, detta är "missbrukare" under diagnos.
Precis som djuren - attraktiva alternativ sänker dramatiskt narkotikabruket i samhället.

Så, vad kan vi göra nu med direkt och enorm påverkan?


"No stigma, no marginallization, no criminalization" - Dr.Carl Hart

Som samhälle kan vi börja redan idag.

Vi måste vara ärliga och öppna med vad vi brukar, på så sätt så sjunker även bruket drastiskt över tid i samhället - reducerad stigma leder till minskat behov av att berusa sig för att bemöta stigman. Vi måste också omgående börja att utbilda samhällets individer om substanser, vilket vi gör genom att agera efter ovan påstående bland annat, men också att acceptera substanser för vad dem är istället för att hantera dem under ett generaliserande begrepp likt "knark" eller "narkotika".
Vad vi kan göra istället för att lära ut - som vi gör idag - att "Heroin dödar massor och är skitläskigt" så kan vi förklara det enkelt:
70% av Heroinöverdoser är på grund av att andra substanser är involverade väldigt ofta benzodiazepiner eller etanol. Var vaksam över vilka substanser du kombinerar.
📷
Istället för att använda oss av narkotika som en protagonist;
"Heroin DÖDAR PÅ LÖPANDE BAND!!"
Så kan vi istället använda det som lärdom och samhällsbildning;
"Vid opioidbruk, kombinera det då inte med andra lugnande preparat såsom rusmedlet alkohol eller bensodiazepiner." "Det kan leda till överdosering och i vissa fall även dödsfall." "Känner du av någon av följande biverkningar kontakta vården eller ta Naloxon."
Något sådant.
Vi har alltid haft droger i alla samhällen fram till 1900-talet bestämde vi oss att försöka bemöta substansbruk med kriminalisering för att försöka minska det totala bruket och många försöker även uppnå en utopi av ett Narkotikafritt Samhälle(något som är omöjligt i praktiken). Något vi nu vet är att det har förödande och inhumana konsekvenser, narkotikadödligheten är högre än någonsin.
Inte nog med allt ovan så agerar vi som samhälle på väldigt farliga sätt med väldigt farliga saker, vi kör motorfordon, flyger flygplan, vi röker tobak, vi har sex, vi klättrar i berg, campar och vi dricker alkohol.

Too long, did'nt read:

Det var nu länge sedan jag var nybörjare (klassar mig själv fortfarande som "amatör") och försökte hjälpa till så gott man kunde på individuell nivå, att vi tillsammans har kommit så djäkla långt glädjer mig oändligt.
Målet är dock det samma som när jag skrev min första Tweet, målet är fortfarande att hjälpa människor genom att förbättra förutsättningar och öka kunskapen i min omgivning.
📷
Nio av tio brukare av idag illegala substanser utvecklar aldrig ett problematiskt bruk. - Dr. Carl Hart & PhD. Julian Buchanan
Substanserna är inte vad vi bör förakta - villigt godtrogna makthavare och kriminalisering inom vården är vad som är en fara.
Hoppas ni fått ut något av att läsa detta. Tack för er tid.
Varma hälsningar Sebastian Eriksson Florentz Hobbyforskare och samhällsdebattör facebook.com/SebastianFlorentz twitter.com/DisclosedTW instagram.com/sebastianflorentz linkedin.com/in/sebastian-e-florentz-14708782 https://www.reddit.com/SebastianFlorentz
submitted by Senpai_Tv to SebastianFlorentz [link] [comments]


2016.12.21 16:51 desnisa Heart of Adventure

Permeti I Permeti kan du njuta av avkopplande lugn, blommor och grönska utan slut. Du hittar gästfrihet och en rörande vänlighet i gator, hus, restauranger och hotell. En natt i den trevliga och bekväma hotell på stranden av Vjosa kommer att lämna dig med intryck av att sova mitt i vågor av floden själv. Permeti, en stad med blommor, rosor, oersättliga låtar, renhet och lugn (sina antik namewas Tryfilia, bebos av Illyrians), var känd som ett administrativt centrum sedan 15-talet och dess flera rika basarer ofta besöks av invånarna i den omgivande länder. Idag bjuder vi in ​​dig att se Gurin e Qytetit (City Stone), en överraskande natursten monument som skiljer staden. Du bör också se kyrkorna, särskilt talskyrkan 18 Leusa, känd för sina ikoner och träsnitt, och talskyrkan Shen Maria i Kosina 12. Restaurangerna i Permeti och dess omgivningar erbjuder en speciell mat och oförglömlig service. Bland stadens traditionella berömda rätter, kan du prova ingjinari med olivolja, viltkött, berg rapphöna mig përshesh, vildsvin kött, kanin, och läcker fisk i Vjosa. Du bör också smaka den berömda vin (Kabërnet, Merlot, etc.) och den traditionella raki, som wellas den läckra Gliko, ett slags gelé gjord av många typer av frukt och särskilt från valnötter. Under sommaren hittar du många stränder i Permeti som ser ut som pooler uthuggna ur flodens kant. Bankerna i Vjosa ofta trångt av fiske amatörer och under sommaren finns det en årlig kanot tävling som startar från källan till Vjosa, vid foten av de Pindi bergen, och slutar med en ceremoni i staden Permeti. Det finns två andra årliga ritualer: Internationella mångkulturella festivalen i juni och Dita e Verërave (Vin dag) i maj. Under samma månad, värd staden en nationell festival tillägnad den berömda personligheter födda i den närliggande byn Frasheri. Även om det är en liten stad, är Permeti födelseplatsen för många kända politiker, forskare, författare, musiker och figurativa konstnärer albanska Pantheon. Även här bör du inte missa chansen att besöka Frasheri, 30 km från staden. Det är födelseplatsen för de Frasheri bröder och många andra noterade personligheter som byggde grunden för den albanska nationen och definierade vad vi kallar "den albanska genen." Detta är dock inte den enda anledningen till att vi hänvisa dig till Frasheri. Reser mot byn du kommer att passera genom Bredhi i Hotovës National Park, vilket innebär att du kommer att ha möjlighet att se en otrolig utsikt med gran skogar, oändliga tallar, och många kallvattenkällor. När du lämnar Permeti bakom vägen huvuden mot den grekiska gränsen, bara 30 km från staden, mot staden Leskoviku, känd för det varma vattnet i Vronomero och bastu i Postenani. Men man kan inte säga adjö till Permeti utan att besöka det varma vattnet på Benja och dal Lengarinca, bara 3 km från staden. Det finns sex naturliga utomhus källor varmt läkande vatten där, även på vintern. Dessa vatten strömmar från de vackra kanjoner två broar byggs i tiden av Ali Pashë Tepelena: Ura e Kaikut och Ura e Dashit.
Berati Detta 2,407 år gammal stad, stolthet albanska antiken och arkitektur, och under skydd av UNESCO, ligger 120 km från Tirana. Staden utgör en underbar kombination av östra och västra kulturer, dräkter, traditioner, och utsikter. Berati är en skatt-fylld av albansk historia och kultur, och ett bevis på landets tradition av religiös harmoni. Stadens liv började i 6: e 5: e-talet f.Kr. som en illyriska uppgörelse. Senare, i den 3: e århundradet före Kristus, har det förvandlats till ett slott stad känd som Antipatrea. Slottet utökas efterhand, särskilt under den feodala välde av Muzakaj familjen. Inne i slottet byggde de kyrkor med dyrbara fresker och ikoner, samt en kalligrafi skola. Idag är slottet görs unikt genom att människor fortsätter att leva i den. De tre stora kvarter i den gamla staden är Mangalemi, Gorica, och Kala, där slottet är beläget. I Mangalemi, nedanför slottet, kan du se den berömda bild av fasaderna av husen, med fönster som verkar stå ovanför varandra. I allmänhet har ett traditionellt hus två våningar, där den andra är framträdande och har många välvda fönster och träsniderier. Med sina hus byggda längs branta backen, är utsikten över Mangalemi anledningen till att ett annat namn för Berati är "City of the Floating Windows." Över Osumi River ligger Gorica grannskapet, vars hus inför de Mangalemi. Den välvda bron Gorica, byggd 1780, är ​​en vacker monument konstruerad för att länka Gorica med Mangelemi.The ensemble av de bysantinska kyrkorna i slottet Berati är extraordinärt. Vid foten av slottet, finns den bysantinska kyrkan Shen Mëhilli, medan talskyrkan Shen Maria e Vllahernës, kyrkan Shën Triadha (The Holy Trinity), och efter bysantinska monumentala katedralen Shen Maria 13 är belägna inom slottet.
Katedralen Shen Meria ett museum med verk av de berömda iconographers av 16-talet: Onufri, och hans son, Nikolla. Det finns över 100 ikoner på skärmen och de inkluderar även verk av andra konstnärer som Joan Çetiri, Onufër Qiprioti, och många anonyma målare. Du kan också besöka klostret Shen Spiridhoni i Gorica. Under 1417, ottomanerna ockuperade Berati och denna erövring satt sin prägel med byggandet av monument till den islamiska tron, såsom Xhamia e Kuqe (Röda moskén) inne i slottet, den Xhamia e Plumbit (1555), Xhamia Mbret (16th century ), och Xhamia e Beqarëve (1872). Andra platser värda ett besök är Etnografiska museet, som ligger inne i en 18th century Cardak byggnad, och Gallery of Arts "Edward Lear", en välkänd engelsk målare som målade så mycket av Berati och Albanien. Dessutom är Berati känd för sina kulinariska och traditionella rätter. Det är värt att smaka specialiteter såsom Pula mig përshesh och Corba e Tomorrit i de lokala restaurangerna. Mount Tomorri Staden Berati är en bra utgångspunkt för att utforska Mount Tomorri (även kallad den albanska Olympus, eller "Gudar" Throne "), som ligger 30-40 km från staden. Mount Tomorri är känd för sin mystiska utseende; det ser ut som en gigantisk lejon som ligger bakom staden. Detta är en av de högsta bergen i Albanien, når 2.416 meter över havet. Den västra sluttningen är den vackraste och är täckt med blandad vegetation. Skogen är oftast gjorda av bok, tall, lönn, ask, och granar. Björnar, vargar, rävar, vesslor och kaniner utgör parkens djurbeståndet. Mount Tomorri är perfekt för bergsklättring, vandring, och andra liknande aktiviteter, och området kring berget är en idealisk plats för camping. En annan intressant plats på berget är Tyrbja e Kulmakut och grav Abaz Aliu, helgonet av bektasjitiska troende, som ligger på 1200 meter över havet. Detta monument tros ha först varit ett hedniskt tempel, var senare konverterade till kristen monument, och nu är den nuvarande monument. Under augusti pilgrimer kommit till hans grav och många brännoffer görs. Detta är den största pilgrimsfärd för albanska och utländska Bektashi. The Canyons av Osumi Grotta Pirrogoshi ligger nära byn Radeshi, halvvägs till dalen Osumi, i strömmen av Çorovoda. Pirrogoshi är den största och längsta grotta i Albanien, som sträcker sig nästan 1500 meter med en ingång 5 m bred. Den mest intressanta delen av grottan är jätte korridoren full av många olika Carstic former. Grottan avslutas med en djup brunn full av fladdermuskolonier. Gradeci Canyon, den vackraste och spektakulära kanjon dalen Osumi, står nära till grottan.
submitted by desnisa to albaniantourism [link] [comments]


Tuba Skinny - 'Going Back Home' - Royal St ... - YouTube SEX I SÄNGEN! - YouTube Små Människor - Viba Femba Vill du ha ABC-sex? Adithya Varma - Kiss Scene Sneak Peek 02  Dhruv Vikram ... samyuktha varma hot and sexy actress - YouTube Actress Indira Varma Without Cloths Intimate Scenes Goes ... sex videon som ska inspirera ungdomar - YouTube CLIMAX Trailer  Mia Malkova  Ram Gopal Varma  RGV's # ... Jag tror jag är lite kär i dig - YouTube

6 varma och charmiga böcker med djur i huvudrollen

  1. Tuba Skinny - 'Going Back Home' - Royal St ... - YouTube
  2. SEX I SÄNGEN! - YouTube
  3. Små Människor - Viba Femba
  4. Vill du ha ABC-sex?
  5. Adithya Varma - Kiss Scene Sneak Peek 02 Dhruv Vikram ...
  6. samyuktha varma hot and sexy actress - YouTube
  7. Actress Indira Varma Without Cloths Intimate Scenes Goes ...
  8. sex videon som ska inspirera ungdomar - YouTube
  9. CLIMAX Trailer Mia Malkova Ram Gopal Varma RGV's # ...
  10. Jag tror jag är lite kär i dig - YouTube

Actress Indira Varma Without Cloths Intimate Scenes Goes Viral On Internet Check Out The Video To Know More. FWF Bollywood Scoop brings you the latest news i... samyuktha varma hot and sexy actress Tillåt dig att ha en lekfull attityd till sex, tillåt dig att experimentera, uppmuntrar Charlotte Cronquist coach och författare med inriktning på sexualitet... 50+ videos Play all Mix - Små Människor - Viba Femba YouTube; Vibafemba - Om du blundar - Duration: 3:11. Underliw 24,903 views. 3:11. Ted ... Jag tror jag är lite kär i dig är en film om grooming. Filmen handlar om Nadja, en helt vanlig tonårstjej. I filmen träffar hon en kille på nätet, först flör... CLIMAX Latest 2020 Movie Trailer, exclusively on RGV Channel. Climax movie ft. Mia Malkova. Directed by RGV / Ram Gopal Varma. #RGV #MiaMalkova #ClimaxTraile... MORE TUBA SKINNY VIDEO at: http://www.youtube.com/user/digitalalexa Tuba Skinny plays 'Going Back Home' on Royal St. -4/16/12 Erika Lewis - vocals Todd Burdi... Adithya Varma - Kiss Scene Sneak Peek 02 Dhruv Vikram, Banita Sandhu Gireesaaya Dhruv Vikram's much-awaited film Adithya Varma which is the official rema... Ibland kan man höra saker helt fel! Och de kan skapa stora problem mellan dig och din partner. Om ni gillar denna så har jag även gjort ' sex på toaletten' (... sex videon som ska inspirera ungdomar